Bilresan kändes som en evighet. För varje sekund växte klumpen i magen. Tänk om jag aldrig mer skulle träffa Max. Tänk om jag träffar Max, men han har en ny tjej. Tänk om jag inte får några vänner i min nya skolan. Tänk om Ella och alla mina andra kompisar har glömt mig helt om några månader.

 

Till slut var vi framme och jag klev ut ut bilen. Huset var större än våran gamla lägenhet, och vi hade en egen trädgård med blommer, träd och en liten röd stuga. Mellan två träd hängde en hängmatta. Klumen släppte lite, huset var fint. Har skulle jag inte behöva skämmas när jag tog hem vänner. Frågan var bara hur mamma kunnat köpa detta. När vi ibland inte ens har råd med mat, hur har hon då kunnat köpa ett så fint hus. Men jag vågade inte fråga. Mamma tittade nervöst på mig för att se vad jag tyckte. Jag log.

"Mamma, det är perfekt!"

Hon såg väldigt lättad ut och log tillbaka. Vi öppnade backluckan och började packa ur. Vi hade inte så jättemycket där, de mesta sakerna har åkt tidigare i en lastbil. Jag tog min väska och hängde den på axeln sen tog jag kudden i famnen, den luktade hemma. Jag svalade gråten som plötsligt kom. Sa till mig själv att det var perfekt, allt skulle bli bra. Vi gick mot dörren och mamma låste upp. Man kom in i en liten korridor och direkt till höger fanns en stor toalett. Sedan fanns köket, två sovrum, ett till badrum och ett vardagsrum. Det var fint. Mycket större än våran gamla tvåa i Stockholm.

"Vilket rum vill du ha?" frågade mamma och öppnade dörrarna till sovrummet som låg mittemot varandra, från ena fönstret såg man ut på gatan och den andra till trädgården. Jag valde trädgården. Rummet hade vita taper och var ganska stort. Alla möber stod mitt på golvet och jag började gensat möblera. En timme senare var jag klar och sa åt mamma att komma och kolla. När hon kom in log hon stor och berömde mig och sa att jag borde vara med i äntligen hemma eller något sånt. Jag skrattade.

 

Helgen gick fort och det blev snart måndag och skola. Mamma och jag hade varit och kollat på skolan så jag vet vart jag ska gå in och så jag hittar vägen hem igen. Då kände jag mig inte så orolig, men nu slog mitt hjärta dubbelt så snabbt som det brukar. Jag gick in genom dörren mamma visat mig och möttes av många, väldigt många blickar. Det blev tyst i någon sekund, sen vände sig alla och började prata igen. Jag andades ut. Slingrade mig fram genom folkmassa på jakt efter en lärare.

"Är det du som är den nya tjejen, Linnea?"

Jag vände mig om och såg en lärare. Jag andades ut. Igen.

"Ja, det är jag"

 

Dagen fortsatte hyfsat bra, alla var snälla. Jag satt bredvid en tjej som hette Maria som danasde precis som jag. Hon sa att gärna fick följa med henne. Men så kom sista lektionen som var spanska, och det läser inte Maria. Så jag hade ingen att sitta vid. Ingen satte sig bredvid mig. När läraren kom in frågade hon om någon kunde flytta till mig, så jag satt sitta själv första dagen. Ingen flyttade. Jag låtsades inte bry mig och sa att det inte gjorde något. Jag var inte lika bra som de andra på Spanska och kunde nästan ingenting. Jag började undra om inte klassrummsklockan stannat och tog upp mobilen. Jag hade ett sms från Ella. Det gjorde mig lycklig. Jag hade vänner som brydde sig om mig. Men när jag läste smset stelnade jag till. Jag satt helt stilla tills jag rusade ut ur klassrummet, var säker på att ingen skulle bry sig tillräckligt att följa efter. Satte mig utanför ytterdörren, på gruset. Det var trots allt höst och lite kallt. Men jag orkade inte bry mig. Läste smset igen. Denna gång kunde jag inte hålla igen tårarna.

"Mår du bra?"

Jag tittade frågande upp för att se om personen pratade med mig. Det gjorde han. Han tittade på mig och jag kände igen ögonen. Det var Isak.

"Sa läraren åt dig att komma? frågade jag.

"Nej, jag kom för att jag ville. Vad har hänt?" Han satte sig brevid mig på gruset. Jag visade honom smset.

"Max är min kille." Jag kunde inte andas. "Min exkille."

Jag brast ut i stor gråt och Isak kramde om mig. Efter ett tag tonade gråten av och jag kom på en sak.
"Ella, hon som skrev smset sa att jag skulle hälsa från henne och säga att hon gillar dig om jag såg dig, men det vill jag inte göra längre så jag hälsar från mig och säger jag också gillar dig!" Jag gjorde ett försök till ett leende trots at jag var så ledsen. Isak log tillbaka.

"Linnea heter du va?"  Jag nickade, han tog min hand och skakade den, sen fortsatte han. "Jag gillar dig också Linnea!"