Lektioner blev till dagar och dagar blev till veckor. Snart hade det gått en hel månad sedan flytten. Jag hade fortfarande inte pratat med varken Max eller Ella. Däremot hade jag blivit bra vän med både Maria och Isak. Varje torsdag var jag med Maria och hennes dansgrupp och tränade inför en uppvisning. Alla är verkligen jättesnälla och duktiga. Sedan brukar jag vara med Isak och hans kompisar ibland och dom är alla helt underbara. När jag är med dem mår jag bra, men så fort jag blir ensam går mina tankar alltid mot Ella och Max. Hur kunde de göra så. Av någon andledning känns det som att jag skulle göra allt för att få tillbaka Max, och jag skulle förlåta honom direkt men Ella vill jag aldrig mer se igen, trots att de båda gjorde samma sak. Men jag älskar Max, han är den ända.

 

En dag var jag var med Isak och Isaks kompis Victoria i stan och shoppade. Jag hade aldrig träffat Victoria innan och hon var väldigt snäll och helt otroligt snygg. Hon och jag kom jättebra överrens och klickade direkt. Isak skulle in på Ica och köpa en dricka på vägen hem så Victoria och jag väntade utanför. Vi stod tysta en stund, tills Victoria tittade upp på mig.

"Det var jättekul att träffa dig Linnea. Vi måste ses någon mer gång!" Jag log och nickade glatt. "Kan jag få ditt nummer?" Jag gav henne min mobil, medans hon höll på att skriva in numret började den ringa. Hon gav mig mobilen. Det var Max som ringde.

 

Jag glodde på mobilen. Måste han ringa nu? När jag har det bra för en gångs skull, då ringer han. Victoria tittade undrande på mig och frågade om jag skulle svara. Jag log lite nervöst och tog emot mobil, gick bort några steg och svarade.

"Linnea hej, gud va bra att du svarade, vi måste prata!" Han försökte dölja det, men jag känner honom för väl och hörde hur nervös han var. "Linnea, jag var ledsen och helt förtvivlad och jag tänkte verkligen inte. Ella pressade mig till det. Jag har inte ens pratat med henne sen dess. Jag har gråtit mig till söms varje natt men inte vilja ringa för du förtjänar någon bättre än mig. Men Linnea jag saknar dig så enormt. Jag älskar mer än allt annat." Han försökte hålla emot gråten, och jag fick göra detsamma. Inget är så fint som hans röst. Aldrig har jag saknat något så mycket.

"Jag älskar dig Max. Jag är inte arg." Jag kunde knappt prata längre. "Jag trodde du inte ville ha mig längre" Andades jag fram. Max grät. Jag hörde inte riktigt vad han sa men det gjorde inget, för jag förstod ändå. Efter ett tag när vi båda kunde prata igen frågade Max om han kunde komma hit i helgen. Jag skrattade. Klart att han kunde komma.

"Då bestämmer vi så, jag älskar dig Linnea. Ringer dig sen!" Sen la han på. Jag sänkte handen men stod kvar. Tårarna rann, men mitt leende var större än de varit sedan flytten. Max skulle komma. Max ville ha mig och jag skulle få träffa honom.

 

Jag kände en hand på min axel och vände mig snabbt om. Det var Isak.

"Victoria sa att det var Max som ringde. Hur mår du? Vad sa han?" Han torkade bort mina tårar med baksidan av hans hand.

"Max kommer hit" sa jag.

"Va?" Isak såg chockad ut. "Vill du att jag ska vara med dig? Eller ska jag ringa och prata med honom?  Han ska inte få såra dig igen Linnea. Du behöver inte vara orolig." Jag fösökte protestera. Jag ville att Max skulle komma, han sårar inte mig. Jag var gladare än jag varit på väldigt länge. Men Isak tystande mig och fortsatte prata. "Han är inte värd dig. Du är helt underbar Linnea, jag älskar dig!" Han lutade sig mot mig och kyssde varsamt mina läppar. Min hjärna slutade funka. Isak gillar mig. Max kommer hit.

 

Bilresan kändes som en evighet. För varje sekund växte klumpen i magen. Tänk om jag aldrig mer skulle träffa Max. Tänk om jag träffar Max, men han har en ny tjej. Tänk om jag inte får några vänner i min nya skolan. Tänk om Ella och alla mina andra kompisar har glömt mig helt om några månader.

 

Till slut var vi framme och jag klev ut ut bilen. Huset var större än våran gamla lägenhet, och vi hade en egen trädgård med blommer, träd och en liten röd stuga. Mellan två träd hängde en hängmatta. Klumen släppte lite, huset var fint. Har skulle jag inte behöva skämmas när jag tog hem vänner. Frågan var bara hur mamma kunnat köpa detta. När vi ibland inte ens har råd med mat, hur har hon då kunnat köpa ett så fint hus. Men jag vågade inte fråga. Mamma tittade nervöst på mig för att se vad jag tyckte. Jag log.

"Mamma, det är perfekt!"

Hon såg väldigt lättad ut och log tillbaka. Vi öppnade backluckan och började packa ur. Vi hade inte så jättemycket där, de mesta sakerna har åkt tidigare i en lastbil. Jag tog min väska och hängde den på axeln sen tog jag kudden i famnen, den luktade hemma. Jag svalade gråten som plötsligt kom. Sa till mig själv att det var perfekt, allt skulle bli bra. Vi gick mot dörren och mamma låste upp. Man kom in i en liten korridor och direkt till höger fanns en stor toalett. Sedan fanns köket, två sovrum, ett till badrum och ett vardagsrum. Det var fint. Mycket större än våran gamla tvåa i Stockholm.

"Vilket rum vill du ha?" frågade mamma och öppnade dörrarna till sovrummet som låg mittemot varandra, från ena fönstret såg man ut på gatan och den andra till trädgården. Jag valde trädgården. Rummet hade vita taper och var ganska stort. Alla möber stod mitt på golvet och jag började gensat möblera. En timme senare var jag klar och sa åt mamma att komma och kolla. När hon kom in log hon stor och berömde mig och sa att jag borde vara med i äntligen hemma eller något sånt. Jag skrattade.

 

Helgen gick fort och det blev snart måndag och skola. Mamma och jag hade varit och kollat på skolan så jag vet vart jag ska gå in och så jag hittar vägen hem igen. Då kände jag mig inte så orolig, men nu slog mitt hjärta dubbelt så snabbt som det brukar. Jag gick in genom dörren mamma visat mig och möttes av många, väldigt många blickar. Det blev tyst i någon sekund, sen vände sig alla och började prata igen. Jag andades ut. Slingrade mig fram genom folkmassa på jakt efter en lärare.

"Är det du som är den nya tjejen, Linnea?"

Jag vände mig om och såg en lärare. Jag andades ut. Igen.

"Ja, det är jag"

 

Dagen fortsatte hyfsat bra, alla var snälla. Jag satt bredvid en tjej som hette Maria som danasde precis som jag. Hon sa att gärna fick följa med henne. Men så kom sista lektionen som var spanska, och det läser inte Maria. Så jag hade ingen att sitta vid. Ingen satte sig bredvid mig. När läraren kom in frågade hon om någon kunde flytta till mig, så jag satt sitta själv första dagen. Ingen flyttade. Jag låtsades inte bry mig och sa att det inte gjorde något. Jag var inte lika bra som de andra på Spanska och kunde nästan ingenting. Jag började undra om inte klassrummsklockan stannat och tog upp mobilen. Jag hade ett sms från Ella. Det gjorde mig lycklig. Jag hade vänner som brydde sig om mig. Men när jag läste smset stelnade jag till. Jag satt helt stilla tills jag rusade ut ur klassrummet, var säker på att ingen skulle bry sig tillräckligt att följa efter. Satte mig utanför ytterdörren, på gruset. Det var trots allt höst och lite kallt. Men jag orkade inte bry mig. Läste smset igen. Denna gång kunde jag inte hålla igen tårarna.

"Mår du bra?"

Jag tittade frågande upp för att se om personen pratade med mig. Det gjorde han. Han tittade på mig och jag kände igen ögonen. Det var Isak.

"Sa läraren åt dig att komma? frågade jag.

"Nej, jag kom för att jag ville. Vad har hänt?" Han satte sig brevid mig på gruset. Jag visade honom smset.

"Max är min kille." Jag kunde inte andas. "Min exkille."

Jag brast ut i stor gråt och Isak kramde om mig. Efter ett tag tonade gråten av och jag kom på en sak.
"Ella, hon som skrev smset sa att jag skulle hälsa från henne och säga att hon gillar dig om jag såg dig, men det vill jag inte göra längre så jag hälsar från mig och säger jag också gillar dig!" Jag gjorde ett försök till ett leende trots at jag var så ledsen. Isak log tillbaka.

"Linnea heter du va?"  Jag nickade, han tog min hand och skakade den, sen fortsatte han. "Jag gillar dig också Linnea!"

Tänkte börja skriva en novell här på bloggen, om Isak såklart. Jag har gjort en kategori för novellen så ni lätt kan hitta alla delar! Hoppas ni kommer gilla den! Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker, om den är bra/dålig :)

 

----------------------------------------------------------------------

 

Jag öppnade långsamt ögonen, kastade en arg blick på den pipande väckarklockan. Som om det skulle få den att sluta låta. Efter några sekunder slog jag till den med baksidan av min hand, den gick i två delar när den stutsade mot golvet. Men den slutade iallafall låta. Sen vände jag mig om och somnade. När jag vaknade igen hade skolan redan börjat, för en timme sedan. Jag kastade mig upp ur sängen och sprang mot garderoben, på vägen dit sparkade jag till väckarklockan så den rullade under in sängen.

 

Jag sprang mot klassrummet, tvekade med handen vid dörrhandtaget men öppnade sedan snabbt. Som jag trott kollade alla upp mot mig. Jag log lite nervöst och kollade sen mot min lärare Stina och förklarade att min väckarklocka inte ringde. Det var nästan sant. Sen gick jag till min vanliga plats, mellan Ella och Max. Kramade om Ella och gav Max en puss.

"Din väckarklocka ringde inte?" Sa Max och blinkade med ena ögat.

Jag skrattade. Världens bästa Max. Jag öppande min mattebok men kunde inte koncentrera mig. Mina tankar kunde inte släppa det mamma sa igår. "Jag har fått jobb i Göteborg, vi ska flytta så detta blir din sista vecka här i Stockholm." Inte kan man väl göra så, bara flytta sådär? Jag har allt här. Det går inte. Jag har inte berättat för någon än. Men jag vet att jag måste. Försökte fokusera på talen i boken. 20% av 400 kr. Vet inte. Varför måste vi flytta just nu? 40 kr kanske är svaret. Mamma kan flytta om hon vill, jag tänker stanna. Nej 80 kr är 20% av 400 kr. Jag kan bo hos Max, eller Ella. Jag vaknade upp ur mina tankar av att Ella drog i mig, alla andra var redan ute ur klassrummet.

"Mår du inte bra idag, Linnea?" sa hon och tittade oroligt på mig.

Jag försökte svara att jag visst mådde bra, inget fel på mig inte. Men min röst höll inte. Tårar letade sig ut ur mina ögon och rann långsamt ner för mina kinder. Ella kramade om mig.

"Jag ska flytta till Göteborg."

 

Efter ett tag kom Max in till Ella och mig. Han tittade på mig, på det sättet som bara han kan.

"Vad är det, Linnea?" Han lär uppriktigt orolig. "Vad har hänt?"

Jag torkade mina tårar och drog mig ur Ellas kram. Max höll på att börja gråta han också.

"Snälla Linnea säg vad det är!" bad han. Då berättade jag hela historien för både Ella och Max, om att mamma fått sparken från sitt jobb, att vi förlorade alla våra pengar, jag berättade allt. Och om flytten. Vi måste flytta dit. Det kommer inte funka annars.

"Men Linnea, varför har du inte sagt något?" Jag skakade på huvudet, jag visste inte. "Linnea, finns det något jag kan göra?"

Max hade börjat gråta. Jag har aldrig sett honom göra det förut.

"Håll om mig. Hårt." Det gjorde han. Älskade Max.

 

Veckan gick overkligt fort. Snart var det dags att åka. Lämna allt. Jag hade bett Ella komma och vinka av mig när vi skulle åka. Inte Max, för då hade jag aldrig klarat att sätta mig i bilen ovetandes om när jag skulle få se honom igen. Ella och jag stod tysta, tills hon drog fram sin mobil.

"Visst var det Hovås du skulle bo i?" frågade hon och jag nickade. Hovås är en liten stad utanför Göteborg. Hon visade en bild på sin mobil av en blond kille. Den tog ett tag, men sen såg jag vem det var. Isak Danielson. Våran crush från xfactor mer än ett år sedan. Hon log.

"Han bor i Hovås, ni kommer gå på samma skola. Han kanske kan va något för dig?"

Jag skrattade. Men sa att jag inte skulle leta killar, Max var den ända.

"Nehe, men om du ser honom, hälsa från mig!" Hon log åt mig och jag log tillbaka.

"Okej då!"

Sedan ropade mamma från bilen. Mitt leende försvann. Hejdå livet.